Vrålapan och snorfia

Vi har nu döpt om Indra till vrålapan eftersom det är det enda hon gör innan hon får mat i magen. Och nej, hon vägrar fortfarande amma så det är flaskan som gäller. Nu har vi gett upp hoppet om att få henne att inse att mammas bröst är himmelriket (det är fortfarande bara pappa som tycker det... ) så nu blir det flaskan för hela slanten. Finns dock en stor fördel med det och det är ju att vem som helst kan mata henne vilket underlättar för mig så klart en hel del. Men fördelarna med amning är ändå klart övervägande. Men det skiter ju vrålapan i. Till 100% dessutom.

Dessutom har vi döpt om Isolde till snorfia eftersom snoret rinner som en kran ur näsan på henne. Så vi torkar och snyter och fräser och torkar säkert tusen gånger om dagen. Och ändå har hon lyckats kamouflera soffan, fåtöljen, våra kläder, sina kläder och Indras kläder med sitt snor.... Jättemysigt. Verkligen!!! Andreas den stackaren springer efter henne med disktrasan och försöker sanera utan större framgång, för Isoldes snor är oändligt verkar det som.

Andreas är sjuk också. Snorar han också, men han har ju vett i alla fall att snyta sig, ha ha. Sen har har lite hosta och ont i halsen och är allmänt hängig. Tur att jag är frisk som en nötkärna då, så att jag kan hålla ställningarna här hemma. Inte för att jag gör det men ändå... tanken är ju god.

Men annars mår vi bra. Ha ha ha. Alltså när det inte skriks, snoras, hostas och gnälls...

Nu ser jag att Isolde är på väg mot nya o-ner-snorade ytor, så jag får väl stoppa henne innan Andreas får krupp här hemma.

Over and out

Indra är här!!!

Vårt lilla underverk är äntligen här!

Det blev ingen brorsa utan ut tittade en flicka till... till vår stora förvåning... Denna gång var jag verkligen säker på att det skulle vara en pojke. Ha ha! Min intution är ju inte att lita på alls med andra ord. Fel båda gångerna. Men ingen är ju gladare än jag, för vi har ju fått världens finaste flickor.

Den 24:e september åkte vi in till BB för igångsättning då hon var beräknad att väga kring 4000g redan då. Och mycket riktigt vägde hon där omkring. 3866 g och 50 cm lång, mörkbrunt hår och blåa ögon. Och hur söt som helst naturligtvis. Vem hade trott något annat?! Denna igångsättning var lite annorlunda än när Isolde tittade ut men ut kommer de ju förr eller senare. Förlossningen tog väl en och en halv timme eller så och ont gjorde det. Så in i helvete!!! Men vem hade trott något annat??? Jag hade ju bara lyckats förtränga det faktum att det skulle göra ont och blev abrupt påmind när jag låg där inne. Och då var det ju så dags... Det var bara till att föda ut ungen, vare sig jag ville eller inte. Men en sak är väldigt säkert och det är ju att det kommer aldrig hända igen. Inga fler barn för min del. Basta.

Vi låg inne på BB i två dygn och sen fick vi åka hem. Men säg den lycka som varar för evigt... dagen därpå skulle vi tillbaka för att ta PKU-prov (obligatoriskt efter 48 timmar) och då visade det sig att Indra hade gulsot samt gått ner för mycket i vikt. Så jag och Indra blev inlagda på avd.10 (neonatal och övriga kompikationer typ) för intensivsolning av Indra samt sondmatning till en början. Sen övergick vi till matning med flaska... vilket innebär att hon nu vägrar amma. Inte alls bra... men det viktiga var då att få upp hennes vikt samt att hon solade så länge det behövdes. Så efter fyra dygn fick vi komma hem på permission och sen tillbaka efter två dagar för nya prover och då skrevs vi äntligen ut för gott. Hoppas jag i alla fall. Vi ska tillbaka imorgon igen för att se så att det fortfarande är ok med alla prover. Hon hade även för högt HB-värde så det måste också att ha gått ner imorgon.

Men nu är vi som sagt äntligen hemma och nu börjar besöken från alla som vill se det lilla stycket. Uppbokat mer eller mindre varje dag den närmsta veckan, men det är väl klart att vi vill visa upp vårt underverk. Hon är ju såååå söt. Isolde upp i dagen. Lika envis och med ett sjuhelvetes temprament... undrar var de generna kommer ifrån???

Mer foton och fler uppdateringar kommer snart.
Tills dess. Håll ut!